På en vecka har vi haft 14 övernattande gäster. Inte alla samtidigt, men ändå. Som mest var vi tre småbarnsfamiljer. Jag älskar alla, men när alla hade åkt var jag så trött att det enda rimliga att åka till stan och sova hos Snygg-Mia. Vi pratade som vanligt om vår historia. Den har jag berättat en miljon gånger, men vi träffade varandra i London för 17 (SJUTTON) år sedan, för att vi dejtade samma kille. Eller hon var ihop med honom och jag snodde honom. Eller jag blev bästa kompis med honom och hon tyckte jag var hemsk. Hon tyckte jag var skränig och bekräftelsetörstande och att jag ständigt gick över gränsen. Det var säkert så, men just då tyckte jag att jag var jättecool. Framförallt var HAN Londons coolaste, snyggaste, hårdaste och roligaste kille så jag var tvungen att hänga med honom. Efter något halvår gjorde de slut och jag började (surprise) dejta honom. Efter ett bråk mellan mig och killen tog Snygg-Mia MITT parti, och skällde ut honom. Han berättade det för mig och då tänkte jag "Shit, hon är världens bästa tjej" och bjöd hem henne på lunch. Sedan dess är vi vänner och sedan fick vi barn och nu är även våra söner väldigt bra vänner. Nu fick jag existentiell ångest. I går var vi på Tekniska museet. Utflykt med ETT BARN. Bästa som finns. Sixten är så underbar. Säger jag nu när jag bara minns bra saker. Men om jag tänker efter gick den mesta tiden inne på museet åt till att ropa "SLUTA, STANNA, NEJ DEN FÅR MAN INTE RÖRA, NEJ DEN FÅR MAN INTE BRYTA SÖNDER, VART SPRANG HAN, NEJ INTE HOPPA DÄRIFRÅN, DET ÄR EN GUMMA UNDER DIG."
