Linus: Var har du varit Harry? Harry: Jag var uppe på taket ett jättestort hus, men en blå snigel puttade ner mig så att jag dog. Men sen började jag leva. Jag: Oj vad spännande! Men du vet att människor inte är som ipads va? Man kan inte börja leva om man laddar sig när man har dött. Harry: Jag vet. Linus: Hur såg snigeln ut då, var den stor? Harry: Ja, den hade tio olika färger på sig. Det var ett barn. Inte en snigel. Jag: Oj! Hur långt var barnet då? Harry: Det var en vuxen. Det var en av mina vuxna kompisar. Det är sant. Så bra hjärna! Han kan kanske däremot ha glädje av att lära sig att konsekvens ökar trovärdigheten. Men annars tror jag helt och fullt på historien.
