Jag lär mig ALDRIG att jag är vuxen. Här är en konversation med min barndomskompis Frida. Det här är något jag tänker på hela tiden. Är det vanligt att bli imponerad av sig själv för att man lajvar vuxen? Det sjukaste är att sitta på föräldramöten med vuxna människor som är vuxna på riktigt. Och ofta mycket yngre än jag. Jag tänker att det är rimligare att jag vore ett av barnen de pratar om än att jag ska sitta där och vara en förälder. Och det måste ju finnas fler som tycker så? Eller? Låtsas alla andra? Kan man inte i så fall börja föräldramöten med att säga "LOL. SÅ SJUKT det här, kan vi skratta en stund åt hur löjligt det är att vi sitter här och är vuxna, så kan vi ta mötet sen." Det föreslår jag, så att man slipper sitta och fnissa i smyg. Förlåt att jag skriver dagis, jag VET att det heter förskola men jag kunde inte skriva det här för då skulle det låta som att jag rättade henne. Det hade varit FÖR vuxet. Jag och Frida på en tysk tunnelbana. Känns SÅ mycket mer jag.
