Jag är ju rätt impad av Sixten som alla vet. I fredags sprang han ett lopp, och var inte alls förberedd på att det skulle vara jobbigt. Loppet var 700 meter och han maxade hela sträckan. När han kom i mål trodde han att han skulle svimma stackarn. Det var det jobbigaste han varit med om. När jag frågade varför han inte saktat ner lite sa han "Va? Men DET kan man ju inte göra." THE FOREHEAD BONE! Jag fick såna flashbacks till när jag sprang lopp som barn. Jag var likadan, maxade totalt. Fanns inget annat. BLODSMAKEN! USCH! En gång spydde jag när jag kom i mål. Saknar det lite ändå. Tror jag måste anmäla mig till något lopp. Blev ju så LESS på att jag aldrig kom under 50 minuter på en mil så jag slutade typ springa helt. Blev pepp av Sixten nu. Jag måste klara under 50 innan sommaren är slut. Det här blir en träningsblogg från och med nu. Skoja. Men jag var tvungen att blogga om det annars kommer det absolut inte hända.
