Jag följer en tjej på instagram vars dotter har cancer. Sara Flyckt heter hon och hon skriver så bra och smärtsamt. Har gråtit så mycket när jag läst om hennes dotter. Det var många år när jag absolut inte klarade av att se barn med cancer. En gång i en lekpark i Östersund kom det en tjej och åkte rutchkana med sin pappa. Skallig och med en sond i näsan. Jag bröt ihop direkt och satte mig och fulgrät på en parkbänk. Önskar att jag kunde säga att inte pappan såg, men vette sjutton. Barn och cancer ihop får mig att inte kunna stå upp. Sedan fick min bloggkollega Alexias dotter Corinne leukemi och det kom för nära för att bara stänga av. Även fast det inte ens var nära-nära. Alexia var min idol under den tiden. När man läser om hur de har det blir man så oerhört tacksam för att ens egna barn är friska. Mina problem är inte problem. Det enda som betyder något är att de jag älskar FINNS. Finns de har jag allt. Det alla mammor till sjuka barn verkar ha gemensamt är att de är så ohyggligt tigerstarka. Jag antar att de inte har något val, men själv blir jag ju en utspädd blöt pöl bara jag hör om någon som.. ja. Man känner ju också sån kärlek till de här mammorna. Man vill ge dem allt, och kan det inte för det enda som de vill ha är ett friskt barn. HUR ORKAR DE???? Hur som helst, Annie vill gifta sig. Jag frågade Sixten och han är PÅ, "om hon vill ha mig så klart". Han gjorde en ring av tuggummi. ❤️❤️❤️ Så, jag gifter bort min son. Vill ni inte göra just det, Snälla swisha till Barncancerfonden: 90 20 900
