Jag läste en så otroligt fin kommentar i dag, i en grupp på facebook. En mamma, mitt i småbarnslivet, frågade om det fanns några som hade äldre barn, som kunde berätta vad det var de saknade mest med att ha småbarn. Hon ville bli bättre på att påminna sig om att ta vara på tiden. (😭 så fint bara det) Här är ett utdrag av vad Lena svarade (jag har bett om lov att få publicera), det är FÖR fint för alla att missa: "Mina barn är 24, 23 och 20 och jag saknar när det var självklart att vi alla var samlade, att få ha alla sina barn i sin närhet samtidigt, nu när de är stora så är det rätt svårt att få till. Jag saknar rösterna, hur de lät när de var små, ibland drömmer jag om dem som små och då vaknar jag upp med ett hjärta som värker av saknad. Jag saknar foten som så irriterande råkade sparka mig i ansiktet när vi sov för att min son alltid ville ha någon kroppsdel i kontakt med mig - idag är den foten storlek 47 och rycker till om den råkar stöta ihop med mig. Jag saknar läggningarna när vi läste böcker och sjöng, då var jag så trött och blev irriterad när de inte somnade så jag kunde få lite egentid innan jag själv skulle sova. Men nu, tänker jag tillbaka på de stunderna som magiska. Jag saknar att de pratade med mig om livet och ställde frågor som fick mig att inse hur lite jag vet ”varför är stenar gråa” eller ”vad händer när vi dör”. Men framför allt saknar jag den självklara fysiska närheten, att kunna få en ömhet som är så självklar. Det är inte samma sak när de blir äldre, deras kramar blir snabbare och det är jag som tar all initiativ till närhet. Men jäklar vad jag har älskat de där liven genom alla skeenden genom deras uppväxt." (Kommentar av en ljuvlig Lena Kjellqvist) Jag började gråta redan när jag kom till rösterna. Eftersom jag är lite av en katastroftänkare (i alla fall när jag har PMS) och oxytocinberoende är jag rätt noga med att ta vara på fysisk närhet. Eller inte bara därför, men förutom att jag är en gosig moder kan jag ibland vara så rädd att något ska hända och då blir jag extra gosig och tacksam för att de och jag faktiskt finns. Speciellt om jag läst om något hemskt som drabbat någon (som nu, när jag läser SLUTET av Mats Strandberg. Visserligen fiction men ändå. Det gör mig ju inte mindre blödig så att säga). Så jag andas in hud, är nära de små kropparna så mycket det går, tittar på deras vackra smutsiga rena perfekta ansikten och tänker att livet är totalt meningsfullt för att jag får HA de här små personerna. MEN. Jag vet inte om jag har tänkt riktigt på hur mycket jag kommer sakna det här LIVET (som ju kan vara rätt jobbigt) när de är vuxna. Det är ju så sorgligt att det tar slut. Som Lena skriver. RÖSTERNA. Hon vaknar med sakningsvärk i hjärtat för att de SMÅ rösterna inte längre finns. Efter att ha läst det här känner jag bara att jag aldrig någonsin vill vara utom hörhåll (well... liten överdrift). Rösterna finns liksom här NU och det är så fint så man gråter. Eller jag i alla fall. Samtidigt som det är så sorgligt att det kommer ta slut. Ni som har äldre barn, känner ni igen er?
