Otto: Ska vi springa på lunchen i morgon? Jag: Nej jag måste lämna en klocka till en kompis som glömde den hemma hos mig. Otto: Ja men bra, då springer vi dit och lämnar den. Jag: Nej men, nej.. Det går inte. Otto: Var är det? Jag: Jag vet inte ens än, för jag vet inte ens var hon kommer vara. Otto: Okej men sen vet vi. Jag: Njaa.. jo. men.. Otto: Jo det går jättebra. Det är till och med bättre att springa när man har ett tydligt mission. Jag: Nej men.. Det går inte springa med klockan.. Otto: Vaddå det är väl ingen himla MORAKLOCKA? Jag: Heheeeee okej då. Ni hör, det är omöjligt att säga nej även när man aktivt inte vill. Jag har alltid undrat hur jag ska kunna bli en sån som springer. Jag måste helt enkelt ha en Otto på mitt jobb. I går sprang jag tex 5 km snabbt i t-shirt i regnet. Vilket är SJUKT. Men så skönt efteråt när alla tycker man är duktig. Bästa kollegorna.
