Den här gången var jag kanske ännu mer obehaglig. Jag höll mig i krokarna och mötte några som varit på visning utanför trapphuset och LOG och sa HEJ. För att de skulle känna "Nämen! Vilka trevliga grannar! Hit måste vi flytta, vi kan bli bästis med henne". Och när ett annat par som varit där åkte förbi i sin bil log jag igen och tittade mot träden och himlen för att de skulle tänka "Ojoj titta hon som bor här i området, så hon njuter och inte är hemmablind, så vill vi också ha det." Vi bor hos barnens farfar under tiden. Sixten sa en sjukt bra sak häromdagen. "Titta vad stark och gullig jag är".
