I affären. Man: Åh vilka fina barn! Jag: Ja, tack, de är fina. Man: Och tysta och lugna. Jag: Hehe. He. He. Just det. Man: Är de inte alltid det? Jag: Nej, inte riktigt. Man: Jag har fem barn så jag vet hur det är. Men de är vuxna nu. Jag: Jaha, oj vad många. Man: Jag minns speciellt en gång för 40 år sedan då jag satt på en pub med ett av barnen och han blev jättearg för att han inte fick leka med glasen. Jag: Ja, hehe. Pubar är ju inte specialutformade för barn kanske. Man: Näe. Jag: Det finns ju inget bollhav direkt. Bålhav snarare. Man: Ja, men i alla fall så daskade jag till honom i rumpan! Jag: Oj då. Ja det ska man ju inte göra? (osäker på syftet med storyn, tippar på biktning) Man: Och DÅ kommer det fram en tant och säger att jag inte får slå honom. Kan du tänka dig? Jag: Eh ja? Det var väl bra gjort av henne? Man: BRA? Så GÖR man väl bara inte. Att daska är ju inte att slå. Jag: Eeeh.. Jo? Man: Jaja, jag tycker det var så otroligt otrevligt gjort av henne. Jag: Mmm ja fast.. Det är ju förbjudet att daska i rumpan. Man: Då var det inte det. Jag: 1979 blev det förbjudet. (sa jag bara för att visa att jag kunde det. Jag föddes då så det är inte så konstigt, det brukar stå på sådana där födelsedagskort. 1979 hände det och det och det men det bästa av allt var att du osv..) Man: Ja ja. Det var innan. Jag: Jaha.. Men nu ska jag gå. Man: Ja, lika bra det tycker jag!
