Stannar vid byggarbetsplats (där vi alltid stannar och tittar). Annan mamma: Hej! Jag: Men hej! Så ni är här i dag igen. Eller har ni stått här sedan igår? Mamman: Haha ja typ. Den här vägen är omöjlig, det finns ju flera byggarbetsplatser. Det tar en timme att gå den här lilla sträckan för att min dotter vill stanna och titta. Jag (*bondar*): HAHA JAG VEEET! Det är ju omöjligt att inte stanna. Det bildas små gäng med vagnar och barn som glor. Det blir liksom en liten gemenskap, ett sammanhang för folk. Mamman: Ja! Jag: Jag och min son har till och med gjort en sång om lyftkranen. Vi har sjungit den VARJE DAG hela våren! (Med uppsynen som betyder ”äntligen ska jag få lön för mödan, jag ska få sjunga sången för en vuxen, för henne, jag har en publik!”) Mamman: Jaha! Jag (ska du inte be mig sjunga den?): Mm. Mamman: Mm. WTF! Vad gjorde jag för fel. Jag var så nära att få sjunga den! Det är liksom en ganska bra sång. Jag kan bevisa det om någon vill.
