Häromdagen sa en kompis att jag verkar vara en bra mamma. Tyvärr suger jag på att ta emot komplimanger, så i stället började jag berätta om allt som talar emot hennes uppfattning. Tänkte jag kunde dela med mig av några lågvattenmärken. Om inte annat för att få alla andra att känna sig som riktigt, riktigt bra mammor. 1. Vi spände inte fast vår förstfödde son i taxin på väg från BB. Vi var så besatta av att babyskyddet skulle vara maximalt fastspänt på allra säkrast sätt, att vi helt missade att han inte var fastspänd i själva babyskyddet. Han hade liksom en babyskyddsåkpåse som gjorde att ickefastspänningen inte sågs. Det finns en minimal chans att min man hann spänna fast och spänna loss innan jag såg det men skulle inte tro det. Jag har inte vågat ta upp det på 3,5 år. 2. Jag sköljer bebisbajsrumpor i handfatet även när vi är bortbjudna till folk. Jag gör det ju hemma för att det är lättast. Själva bajset torkar jag ju av, men inte den bruna hinnan av varierande tjocklek som alltid är kvar på rumpan. Därför blev jag så glad när en KÄNDIS berättade att hen alltid tvättar SIN EGEN rumpa i handfatet när hen bajsat. Oavsett var. Mer sånt. Lite bajs har ingen dött av. Förutom några som faktiskt drunknade i en latrin när de skulle rädda en mobiltelefon (tragiskt men sant). 3. Min treåring sa: ”Titta en myra!” Jag satte mig ner, och KLÄMDE den. Helt på instinkt, jag tänkte ju inte ”Nu ska jag traumatisera mitt barn”. Det var en spontanreaktion typ som när man ser en silverfisk. En myra som en treåring vill visa dödar man så klart inte, då är man helt sjukt i huvudet. Som tur var dog den inte, för jag kom MITT I klämningen på vad jag höll på med, så att konsekvensen blev grov sprattling på rygg. För att min son inte skulle förväxla mig med Dexter för all framtid så ljög jag och sa att jag skulle ”killa” den men råkat trycka för hårt. Det funkade. 4. Jag har aldrig tvättat håret på mina barn. Alltså någonsin. Inte min man heller. Vi sköljer det ju, men ALDRIG med schampo. Det började med att jag kände mig känslomässigt attached till smutshårdoften. Jag visste ju att det var kräk och typ hudavlagringar som luktade men det kom från mitt barn och jag älskade det. Ni vet när någon är jättekär och säger ”Jag älskar varje centimeter på hens kropp” och man tänker "fast du älskar ju knappast armhålan och stjärthålet". Plötsligt förstod jag. Aldrig i livet att jag skulle tvätta bort barnsmuts och ersätta den med typ liljekonvaljdoft. Folk hävdar väl dock att smuts inte är en riktig del av kroppen, vilket helt osökt leder oss vidare till nästa punkt. 5. Jag har sparat navelstumparna när de ramlat av från mina bebisar. De utgjorde så stor procentuell del av den där huden jag älskade, att jag inte kunde slänga dem. Jag sparade dem i smyg så klart. Inte ens min man vet om det. På grund av reasons. Till exempel: När jag hintade om att jag skulle spara dem sa han något om ÄCKLIGT. Så jag förvarar dem nu på ett ställe dit bara kärlek når. Slutsats då. Jag tycker också att jag totalt sett är en jättebra mamma. Jag gör så gott jag kan men man är inte bra på allt. Jag är till exempel inte så bra på att slänga navlar men jag är grym på att döda smådjur. Tidigare publicerad i tidningen mama (ett år sedan) Igenkänning på NÅGOT please? Navlarna, någon?
