Vi flyttade ju till ett hus för snart ett år sedan. Här kommer en berättelse jag skrev då (tidigare publicerad i mama), om hur det gick till när vi bekantade oss med grannarna. Jag har flyttat många gånger (typ 32). Jag har alltid velat bo centralt, ha trägolv och högt i tak (inte helt unik). Jag har aldrig lyckats. Och den drömmen kan jag ju bara glömma nu. Det enda som betyder något är ett idrottsrum och trädgård. Min enda kontakt med idrott i livet är liksom när jag spelade basket i mellanstadiet. Nu handlar plötsligt allt om sport. Hela livet är sportaktiviteter som avlöser varandra. Dessutom är alla våra tavlor, vaser och lampor krossade av flygande bollar, så det finns inte något alternativ om man så bara tänker inredningsmässigt. Idrottsrum går före allt. För att ha råd med det måste vi nu flytta till en ANNAN STAD. Inte ens Stockholms län. I SÖDERMANLAND. Vad hände liksom. Den allra största skillnaden från förr är att man plötsligt bryr sig om vilka grannarna är. Innan jag fick barn bekantade jag mig inte med någon endaste granne* (se bevis längst ner i detta inlägg). Men nu är det ju SUPERVIKTIGT. Det är de HÄR människorna som kommer utgöra barnens barndomsminnen. Att se vilka grannarna blir är minst lika stort som att göra ultraljud. Är det inte väldigt märkligt att det inte står något om grannarna i Hemnetannonser? För det är faktiskt tusen gånger viktigare än area på sovrum och ålder på diskmaskin, vilka grannarna är? Innan vi vunnit budgivningen i det där huset googlade jag alla på gatan och kollade deras profiler i sociala medier. Jag vet att det kan verka stalkigt, men bear in mind att man som köpare själv är ansvarig för besiktning. Och det gäller ju även social besiktning. Man vill inte ha några dolda fel som typ en Solsidan-Ove i grannskapet. Till min enorma förtjusning upptäckte jag att det fanns flera helt otroligt mysiga familjer på min gata. Nej, jag hade ju inte direkt träffat dem, men på deras facebookbilder såg jag att de var härliga. När vi körde förbi huset för en extrakoll såg jag plötsligt en av våra nya grannar som jag kände. Kände från Instagram alltså. Eftersom jag inte ville verka för påflugen (lol, varifrån kom detta moment of självbevarelsedrift) berättade jag att vi budade på huset, och undrade om han hade några barn. Han berättade att han hade ett barn och jag hörde mig själv skratta och svara ”Det vet jag redan, jag vet även vad han heter, för jag har så klart kollat upp alla er på Facebook. Jag vet även vad barnen i det där huset heter. Haha sån är jag.” Jag hade trott att det skulle falla i god jord, att han skulle tycka att jag var ”härlig” men han kollade på mig som om jag var galen. Och då hade jag inte ens gratulerat å hans släktings vägnar, hon som vunnit ett fint pris, eller komplimenterat outfiten han hade på en maskerad 2012. Min stackars man tyckte plötsligt att det blev väldigt pinsamt och började i panik i stället prata om olika förskolor i området. Killen berättade vilken förskola sonen gick i och att flera av grannbarnen också gick där och att de brukade hjälpa varandra med hämtning. Min man svarade: ”Vad bra, då kan våra också gå där så kan vi vara med i ert hämtgäng.” Ridå. Och då insåg jag. Hela den här tiden, när jag oroat mig för dolda freaks i kvarteret, hade jag inte förstått någonting. Det var ju VI som var Ove och Anette. Det var ju uppenbarligen vi som var det pinigaste ett kvarter hade att erbjuda. Det som är skönt med detta är att grannskapet nu redan vet. Så det kan knappast bli värre. Dessutom är Ove och Anette inte några som bryr sig om vad folk tycker, så nu kan vi lika gärna köra på. Kul med ett hämtningsgäng! * bevisblogginlägg från 2008, som visar vad jag hade för relation till grannarna på den tiden: De senaste fem minuterna har jag gått omkring och försökt härma speakerrösten i Let´s dance. "Maria Öhrman" (- Mmm ganska bra, men jag behöver bli ännu mer basig.) "Dermot Clemenger" (- Ja.. Nej.. Mer bas och mindre nasalt) Och så nyss. Skulle jag gå ut och slänga en soppåse. Jag hade precis börjat säga det innan jag öppnade, så jag hann ju inte stoppa mig själv.. "DERMOT CLEMENGER" Det var ett underbart, and yet so förödande ögonblick. För jag sade det med en otrolig klang. Men. Utanför min dörr stod min granne. Hon bara blängde och försökte låsa sin dörr samtidigt. Fullständigt chockad. Och jag, jag visste inte alls vad jag skulle göra. Så jag stängde dörren igen, utan att slänga soppåsen. Jag såg alltså ut som en himla gök som tittar ut från min lägenhet ibland för att säga "Dermot Clemenger" på jämna klockslag.
