Jag har inte varit mig själv den senaste veckan. Jag har inte fattat vad det är, men fyllts av bekanta sinnesstämningar som svårmotiverad ångest, dåligt underbyggd bottenlös ilska och djup sorg baserad på förlust i strategispel. Nästan allt som hänt har fått ovanligt extrema konsekvenser. Till exempel brukar inte min man få detta svar när han undrar om han kan sticka iväg och paddla ett par dagar: ”Iväg från familjen? Skilj dig då, du SUKTAR ju efter varannan-vecka-liv din frihetstörstande ansvarsbefriade hobbyglidare.” Svaret kändes dessutom jättebefogat. Just då. I en hel vecka kunde jag inte fatta vad som intagit min kropp. Men sen. Då kom svaret. Just det, MENSEN. För första gången på mer än TRE år. Oj vad skönt för henne att ha sluppit mens så länge, tänker du nu. SÅ bra att skaffa barn. Men jag ska berätta varför den delen av barnskaffandet inte är ”skönt”. 1. Ni vet hur man varje månad tänker ”Jaha, ja just ja, är det därför jag mått lite dåligt”, när man ser den röda fläcken. ”Lite dåligt” har nu bytts ut mot ”kusligt ruskigt fruktansvärt” (ursäkta ordvalet, för mycket Bamseläsning). PMS:en är nämligen ackumulerad. Som med många saker gällande barnafödande är detta något ingen talar om. Under de här tre åren av uppehåll har mensen varje månad tänkt ”Moahaha då lägger vi PMS:en på hög så hon kan få allt på en gång, PMS står ju för Pinandet Måste Sparas”. 2. Det tjatas alltid om att det är såå synd om partnern, i alla fall om det är en man, när någon har PMS. Eh nej? Först drabbas PMS:aren av själva jobbigheten, SEN drabbas mannen eftersom hon blir sur. Men det är ju inte som att han ler tålmodigt och köper en hundvalp till henne. Nej, han blir så klart sur tillbaka. Ännu surare. Först drabbas PMS:aren, sen drabbas partnern och sen drabbas PMS:aren igen. Det är mer än dubbelt så synd om den med PMS enligt enkel logik. Om det är en tävling. Vilket det är. 3. Som 13-åring jobbade jag som reklamutdelare. En gång skulle jag dela ut bindor och tamponger, pinsamhetsdöden i en liten ask, till 500 hushåll. Det slutade med att jag behöll många på grund av PIN. Tänk om jag hade vetat då vad jag vet i dag, 20 år senare. Att man efter tre år utan mens knappast har mensskydd med sig långt ut i djupa skogen på semestern. Man får helt enkelt ta bebisblöjor storlek 5 och bebisalvedon i stolpillerform. JA, if you must know, jag sitter i skrivande stund med piller I rumpan och bebisblöja PÅ rumpan, i högsommarvärme. I kort kjol dessutom, och försöker dölja blöjan för barnens tioåriga kusin för att hon inte ska traumatiseras inför framtida womanhood. Så till mitt 13-åriga jag (och du som läser): Lite perspektiv, tack! Kom inte om snacka om pinsamt förrän du gått i min blöja. Totalt sett ÄR det ändå skönt att jag har fått mina barn. Barn är bra att ha. Annars skulle jag ju faktiskt inte ens haft blöja storlek 5, och Alvedon som man stoppar in i rumpan. Och när folk frågar hur det är att ha barn, ja då kan de inte ana hur mycket jag menar det när jag säger att jag har häcken full. Tidigare publicerad i tidningen mama.
