Har fått några mail om det här med klänning på pojkar, så här kommer en repris på en krönika jag skrev om det. ”HAR DU BLIVIT EN TJEJ?” En bekant, vuxen person skrattade högt åt Harry, min tvååring som tagit på sig det finaste han vet. Klänning. Jag borde ha svarat något dräpande, typ ”Vill du att jag ska dräpa dig”, men som vanligt skrattade jag i stället, konflikträdd som jag är. Jag ger ofta mina barn godis, låter dem hoppa från svinhöga saker, och ammar min tvååring. Men jag har aldrig under mitt föräldraskap provocerat så många och så oerhört som genom att låta Harry få ha på sig klänning. Det retar upp människor så mycket att de morrar till ibland. Här är de vanligaste neggoreaktionerna på min sons kläder: ”Man kan inte tvinga på en tvååring klänning. Han måste vara tillräckligt gammal själv för att kunna välja det.” Svar: När jag tänker på tvång tänker jag bakbundna händer, våld och någon som skriker hotfullt. Är det så jag beter mig på morgnarna? JA. Skoja. När min son lägger sig på kvällen kan han inte somna om han inte får krama om en klänning. Finns ingen ren klänning när han ska till förskolan blir han ledsen, men nöjer sig med att ta sin snuttis och låtsas att den är klänning resten av dagen. Han säger ”Min fina klänning” ungefär lika många gånger per timme som mängden riskorn han låter falla till marken när han äter (uncountable). Man kan säga att jag alltså tvingar honom lika mycket som man tvingar en genomsnittlig flicka att ta på sig klänning. Och det brukar inte vara så tvång. ”Ja, okej, men du skapade intresset.” Svar: By being wonderful ja. Inget brott. Det började nämligen med att han beundrade mina klänningar. När jag kommer hem blir han gladare av att få se min klänning än att få se mig. Han ser LÅNGT tidigare än min man om jag har en ny klänning. ”Han blir retad.” Svar: Han är som sagt 2. Ingen han umgås med på föris har någon aning om vad kön är. De enda som kommit i närheten av att retas är sådana som du, som antyder att det finns anledning att retas. ”Klänning på en pojke, det är inte naturligt!” Svar: Jo då, 100 procent organisk bomull. Dessutom, för 100 år sedan, och GOD knows hur långt tillbaka i tiden, hade de flesta små barn, pojkar som flickor, klänningsliknande koltar på sig, och långt hår. Det är ju betydligt senare vi kommit på att pojkar ska ha tuffa pojkkläder och flickor ska ha söta ljuva flickkläder, med tillhörande könsroller. Jag är ingen expert, men tycker inte att monstertruckar är mer NATURLIGT för min son? Ba ÅH vad bebisenliga de här jättestora bilarna känns, fjädringssystemet måste ha vuxit fram i ett ekologiskt bomullsfält. ”Han blir könsförvirrad.” Svar: Det här har jag hört många gånger. Kanske mest puckade argumentet någonsin, förutom pro-ciggklassikern ”jag rökte under mina fem graviditeter, och alla fem ungar är normala”, eller ”Mina yngsta åkte moped i Thailand i ett helt år och överlevde, det ÄR inte farligt”. Fine om jag hade gett min son östrogentillskott eller liknande, men klänning är liksom ett klädesplagg. Inte ett könsbyte. Skulle det hända att han inte vill vara kille i framtiden, ja TROLIGT att det då beror på att jag lät honom ha på sig ett tygstycke som fladdrar skönt och härligt på ALLA som är människor med hud – flickor som pojkar? Eh nej. Min son blir inte tvingad, retad, onaturlig eller könsförvirrad av att ha på sig en klänning. Och skulle han bli det, ja då är det nog i så fall för att människor gormar: ”HAR DU BLIVIT EN TJEJ?” till honom. Detta är en krönika tidigare publicerad i tidningen mama. Hans första egna klänning. ÄLSKAR att skryta om detta, men när hans kökshandduk gick sönder SYDDE jag dit ett hjärta av den.
