Jag internetklagade på barnen. Eller ja, jag berättade att jag under en och samma dag rest med dem i fyra timmar, varit på Junibacken sex timmar, lekt på en förskolegård, lagat middag och sedan spelat fotboll med dem fram till läggning. Klockan 23, när jag efter en halvtimmes ryggkill på min son inte orkade killa mer, sa han: ”Men hur kan DU vara trött, det är ju PAPPA som har jobbat hela dagen, du har ju bara lekt och sportat.” Thank you sweet appreciative son. Eftersom jag gjort empiriska studier i ämnet, vet jag att om man nu ska skriva något om barnen på internet, MÅSTE man skriva kodorden ”kul” och ”mysigt” när man pratar om dagen med dem, annars skriver någon alltid typ ”TRÖTT PÅ BARNEN? VARFÖR SKAFFADE DU BARN?”. Eftersom mucka inte var mitt högsta prio så skrev jag enligt regeln att jag var totalt utmattad men att det varit kul och mysigt. ÄNDÅ. Kom en kommentar som löd ungefär: ”Ett viss mått av tacksamhet kan vara på sin plats. Jag upplever det provocerande att beklaga sig eftersom vissa inte kan få barn.” Jag skulle just besvara den (hade bara kommit till ”😩” i huvudet) när jag såg att någon annan redan gjort det, fast snäppet bättre. Kommentatorn skrev bland annat att man blir galen om man inte får uttrycka det jobbiga, att det är ganska intensivt med barn, och fortsatte: ”Jag räknar med att du (hon som skrev första kommentaren) aldrig någonsin klagat över: JOBB/CHEF/ARBETSTIDER/KOLLEGOR (folk är faktiskt arbetslösa, och fattiga och deprimerade på grund av det), GÅ UPP TIDIGT (det finns folk som inte KAN gå upp för att de är förlamade och dödssjuka) MAT SOM INTE SMAKAR BRA (tänk på alla som svälter) NÅGON SOM BETETT SIG OHÄRLIGT (det finns folk som blir misshandlade och mördade, och är förslavade) DITT BOENDE/ TRASIGA STOL / LÄCKANDE KRAN (många lever i flyktingläger och plåtskjul) FÖRKYLNING (folk har obotlig cancer och blir skjutna). Bästa jag hört. Är det inte fruktansvärt märkligt att meningen ”Det ena behöver inte utesluta det andra” gått alla de här Perfect or die-förespråkarna förbi under hela livet? Det går aldrig en dag utan att förmodligen alla mammor tänker att barnen är för bra för att vara sanna, att man inte vill missa en sekund av deras liv, att livet vore meningslöst utan dem, att lyckan i kroppen ofta känns fulländad bara på grund av deras blotta existens, att att man är så tacksam att man är på gränsen att bli sjuk i huvudet och inlagd ibland. Allt det här tänker man ju i princip SAMTIDIGT som man skriker för högt att barnen ska sluta skrika. Kärleken till ett barn är väldigt konstig på det sättet. Med en partner kan man ju ta paus i älskeriet just när man bråkar. Man kan liksom inte älska någon när hen inte ”klarar av” att vakna någon gång av tio. Med barn är det annorlunda. Man kan MITT i ett bråk pussa dem för att man inte kan vänta tills bråket är över. Den där huden under ögat i exakt den här stunden kommer aldrig mer tillbaka, så man måste pussa trots att man kanske är jättearg. Skulle liksom inte hända med en partner. Det är inte DÅLIGT att visa att det finns saker som är jobbiga med att ha barn. För det tycker alla och därför är det ju taskigt att INTE visa det för alla de här som tycker att det är jobbigt men bara ser en massa lull-lull på instagram. Men kan det inte bara få go without saying att man älskar sina barn över allt och är oändligt tacksam för att de finns? Om inte annat för att det blir så himla töntigt att behöva safe:a upp hela tiden. Speciellt när man ÄNDÅ ombeds visa mer tacksamhet. Tidigare publicerad i tidningen mama. Bild: Smallpigart Detta är ju inte mitt barn men Hormoner och hemorrojders-Tessans Kasper som jag fick låna häromdagen. Riktigt jobbig. (skoja)
