– LISA! DU MÅSTE HJÄLPA MIG GÖRA VIMPLAR. Min kompis var förtvivlad och jag undrade vad som föranledde detta totalt orimliga krav. Vimplar har ju i hela mitt liv betytt trekantiga jättelånga flaggor som rika läkarbarnsklasskompisar hissade i flaggstängerna bredvid sina flådiga hus. – OCH SÅNA DÄR BOLLAR. Öh. Pjoooooooo jag kom på det. POMPOMS heter de va. Min kompis lät lite lugnare, som att hon återfick 80 procent av livskontrollen i samband med att hon kom på ordet. Jag förstod nu precis vad allt handlade om. Hon skulle ha kalas för sin 4-åring. Pompom är liksom själva kodordet för kalasångest. Måttet för ett lyckat kalas mäts i mängd pompoms. Min vän berättade hur hon den senaste tiden lämnat sin treåring på olika kalas. De hade alla påmint om varandra på ett kloniskt sätt. Förutom oändliga mängder pompoms fanns där ambitiösa cupcakes med olika frostings, bröllopsmängder av pioner, prinsesstårtor med barbieprinsessor i, hemmagjorda girlander, pastellvimplar. För treåringar och fyraåringar. Jag har trott att sådana här kalas är skrönor, men hon förklarade att de var ungefär tjugo gånger så pinterestvackra som det mest uppstyrda bröllop hon varit på??? På ett av kalasen (OCH DE HÄR ÄR INTE ENS KUNGLIGHETER) fanns liksom en inhyrd Frost-Elsa och kastade snöglitter (parentes som får mitt resonemang att vackla: Jag vill också ha en Elsa). Presentpris hade föräldrarna bestämt sinsemellan. Gåvorna skulle kosta runt 250 kronor (!???) (Alltså 500 Bugg? Hur sjukt om ett barn fått det 1985?). Detta låter ju så klart fantastiskt. Fantastiskt JOBBIGT för alla som varken har pioner eller pompomsfärdigheter. Mitt roligaste festminne någonsin (förutom en gång då jag öppnade en surströmmingsburk och gömde den på en sommarklubb utomhus. Jag trodde den skulle generera en vag obehagsdoft, men i stället gick alla gick omkring och undrade på riktigt om det fanns ett ruttet lik på klubben. En aggressiv engelsman fick reda på att det var jag (inte att jag var ett lik även om han nog önskade det, utan att jag hade gömt surströmmingen), och sa: ”Is this funny? I’ll tell you whats fucking funny, tell me your address and i will fucking poo in your fucking postbox”.) Var var vi. Jo, mitt NÄST roligaste festminne någonsin är när jag var fem år och på min kompis kalas. Hennes pappa lekte flygplan och bar oss ner för trappan. Alltså ja. Det låter som att det ska komma en fortsättning men det VAR det som var kul. Att bli lyft som ett flygplan nerför trappan var det absolut roligaste och festligaste jag varit med om. NO dimrosa silkespapper i syne. Det jag undrar nu: Är det gamla vanliga hederliga varmkorvskalaset (som i alla fall fanns innan instagram) utrotningshotat eller var min kompis bara hos en homogenpompom:ig minoritetsamhällsgrupps kalas? För mina tips till det MEST lyckade kalaset är: Reclaima varmkorven. Fiskdamm. Tårta. Kakor. Leka lekar. Klart. Har man inga pompoms eller pioner kommer varken treåringar eller föräldrar att säga I’ll fucking poo in your fucking postbox (Kanske, det vet jag i och för sig inte). De borde väl bli tacksamma. VEM vill EGENTLIGEN göra hemgjorda dimrosa pappersbollar? Många uppenberligen, men det kan bevisligen också leda till att en ångestboll sätts i rullning och blir större och större för varje kalas. Vänta det finns ett ord för ångestbollen. Just det, tänk gigantisk pompom, som dödar allt i sin väg. SÅ obehagligt. Detta är en krönika som tidigare publicerats i tidningen mama. När jag senast lekte hela havet stormar.
