”Jag orkar inte, femte vabbdagen och ingen bättring i sikte. Längtar till jobbet.” En Facebook-status jag minns från typ 2011. Jag skrattade högt åt den eftersom den så uppenbara innebörden var: ”Jag får betalt för popcorn, movies och läsk 24/7, men jag har kollegor på fejan så kan inte go official i mitt vältrande.” Att vabba verkade ju vara en av mänsklighetens skönaste aktiviteter, i klass med oljemassage till ljudet av havsbris. Jag ville i princip skaffa barn FÖR att kunna vabba, men jag såg framför mig dramatiska äktenskapsbråk om vem som skulle få vara hemma och äta glass och titta på Alfons Åberg (MYZ). Två barn senare är verkligheten ikapp mig. Mina barn är helt klart gulligast i universum. Med det sagt, bugar jag mig i ödmjukhet inför statusskribenten. Jag hade en del fördomar om att vara hemma med sjuka barn. Fördom 1: Man behöver inte leka HELA tiden. Sjuka tvååringar aktiverar sig själva. Verklighet: Om man kallar stoppa korv i lillebrors öra för aktivitet, så ja. Fördom 2: Bebisar sover nonstop. Varför skulle det annars heta ”sleeping like a baby”. Verklighet: Bebisen ammar 12 gånger per natt och är ledsen hela dagen men somnar lagom till att pappan kommer hem. Han säger ”Åh, vad lugnt det är” vilket i sig är kontraproduktivt om man nu gillar lugn. Mamman blir nämligen sur. Fördom 3: Föräldrar har byggt upp sitt immunförsvar. De blir inte sjuka. Verklighet: Mamman har så ont i halsen att om hon tvingas välja mellan att svälja sitt saliv och att amputera båda brösten skulle hon få beslutsångest. Fördom 4: Man kan alltid få komma i väg på kvällen och träffa kompisar. I alla fall på lördagskvällar. Verklighet: Kompisarna heter Piffis och Kanin och bor i ett Brio-tåg. Fördom 5: Det är ju bara förkylningar, aldrig något oroväckande. Verklighet: Bebisen får RS och bakterieinfektion samtidigt. På frågan om bebisar kan dö av det (ja, kanske lite väl orolig mamma men nu är det inte det vi fokuserar på) svarar läkaren ”Nej, det är väldigt liten risk”. Ska det vara ett lugnande besked? Det är även väldigt liten risk att mamman lämnar toadörren öppen samtidigt som hennes man glömt stänga ytterdörren OCH spegeldörren i hallen står i en vinkel som gör att trapphusgrannarna ser när mamman sitter och bajsar, men DET HÄNDER JU LIKVÄL. Fördom 6: Den som är hemma unnar självklart den andra fritidsaktiviteter efter jobbet. Verklighet: Mmm… Det KAN också vara så att den som är hemma råkar använda den andras tandborste så att hen råkar bli sjuk och stannar hemma från jobbet och hjälper till. Jättesvårt att veta vilket, 50/50 kan man anta. Fördom 7: Man är två vuxna som turas om att badda feberpannor, torka snorfloder och trösta på kvällar, nätter och helger. Verklighet: Man är ingen vuxen. Pappan ligger plötsligt däckad i en veckas halsfluss och 40 graders feber (OBS! Mamman råkade inte ens använda tandborsten!) och mamman somnar i soffan. Hela tiden. Det positiva är att det inte behövs mycket trevligt för att man ska bli överlycklig. Default ligger liksom på att bada i snor. Plötsligt kommer ögonblicket jag längtat så efter, vi sitter hela familjen och kollar på Alfons! Tills pappan måste gå i väg på någon ”massage till ljudet av havsbris”. Förlåt, jobbet. Det är lätt att blanda ihop, det är ju nästan exakt samma sak. Publicerad i mama nr 6 2014 (Jag skriver fortfarande i varje nummer så köp tidningen om ni vill götta mer i andras elände)
