Jag har alltid tänkt att folk som säger ”jag har en dålig dag” är gnälliga pessimister med självuppfyllande profetior om sin egen undergång. Nej du har inte en dålig dag, du är sur permanent. Sluta klaga och gör något kul! Så tänkte jag tills den drabbade mig själv. THE dåliga dag. Som med mycket annat är förarbetet det viktigaste. Jag grundade därför med att sova ungefär två timmar, natten till dåliga dagen. Jag hade haft ont i svanskotan i en månad och gick äntligen till doktorn. Eller äntligen och äntligen. När jag kom dit sa läkaren att jag skulle dra ner byxorna till knäna och lägga mig på sidan. ”Jag måste känna coccyx invärtes”. Och det är liksom ingen slump att ”cocc” och ”yx” finns med i ordet. I folkmun betyder nämligen den meningen: ”Jag ska köra upp halva armen in din röv och likt en yxa hugga mig upp ända (!) till svanskotan för att sedan trycka tills den klyvs”. När doktorn hade dragit ut armen ur min röv och konstaterat att den ”kändes normal” och att jag skulle ta värktabletter (aldrig förr har en tarmuttänjning känts så onödig), såg jag plötsligt grädden på moset. Det blödde! Jag trodde först att blodet kom från coccyx, men förstod snart vad det var. Det var mensen. Den hade bestämt sig för att komma när jag redan var mitt mest utsatta jag. Naken på en brits, med ett uttänjt anus. PRECIS DÅ bestämmer sig mensen för att komma. Snacka om att sparka på någon som redan ligger. Jag mumlade något om ”ojoj, det är nog lingonvecka”. Inget svar. VEM använder ens det 90-talsordet? Förnedringen blev därmed som en tårta. Av grädde på moset på grädde på moset. Sedan fortsatte dagen på temat anus. Aka ”Signalfel på pendeln”. Med två trötta, snabba och gnälliga barn var jag tvungen att vänta i EN TIMME på ersättningsbuss som tog dubbelvagn. Sedan var jag ändå tvungen att fälla ihop vagnen (och vet jag hur man fäller ihop vår vagn kanske? NEJ, det är ju inte som att man råkar bli en tekniskt supersnille helt plötsligt under hård press) medan ettåringen grät och treåringen kutade längst bak i bussen. Vagnen blockerade dessutom hela gången så att folk inte kunde komma in i bussen, vilket ledde till att en dam aggressivt skrek ”köbildning” (no shit?), samtidigt som jag kämpade mot tårarna när en gubbe skällde på mig att hålla ordning på barnen. JAMEN PROVA SJÄLV DÅ! Synka omhändertagande av två vilda skrikare med att fälla ihop ett rymdskepp. Den som använder ordet ”livspussel” i fortsättningen kan ju ta sig i röven. När vi äntligen hade kommit iväg (alltså jag HATAR att erkänna det men det var en kille som till slut hjälpte mig med vagnen). DÅ inser jag att jag har glömt min portmonnä, och måste alltså stiga av nästa station, VÄNTA 45 minuter, och ÅKA TILLBAKA IGEN och hämta den och sen vänta igen, och åka igen. I dag förstod jag alltså vad dålig dag innebär, och jag kommer aldrig mer att döma någon som säger att hen har det. Dåliga dagar finns på riktigt. Och jag hoppas att detta även har ödmjukat dig som läser. För jag vill absolut inte hota, men nästa gång kanske det är din coccyx doktorn hugger efter. Just saying. Det är så det brukar gå. Jag har längtat efter en anledning att visa min bloodbild. Här förfinad av en fantastisk bloggläsare. Tidigare publicerad i tidningen mama.
