I väntrummet hos doktorn igår: Sixten: Titta häst. Annat barn: Det är en my little pony. Jag: Ja.. Hehe. Det är en häst det också. Nej, Sixten inte ta den, du kan ta den här i stället (annan my litte pony). Barn: Här kan du få! Jag: Titta Sixten du fick ett får. Vad snällt, ska du säga tack? Sixten: Tack tack. Jag: Du kan säga TACKA i och för sig hahaha. Alla: (No reaction. Förståeligt till viss del. Jag hade dock en liten förhoppning om att den andra mamman i väntrummet skulle skratta men..) Nu är i alla fall Sixten frisk! Sjukt skönt. Sidekicks namn ja. Det ÄR inte meningen att cliffhanga så här. Vi bestämde oss, men jag började vela igen. "Berätta för släktingar först" (som jag skrev) var till viss del sant, och till viss del en skenmanöver för att köpa mig tid utifall jag skulle få second thoughts. Vilket jag uppenbarligen fick.
